Ja det blev tyvärr akutmottagningen efter fallet ialla fall, detta är hopplöst... Efter röntgen på vänster fot så visade det sej att det största ledbandet som är på fotryggen gått åt fanders och 8veckors läktid.
Har inte så jätteont, kan gå bra på foten men gör lite ont på insidan. Tar inget för det eftersom jag vet att tröttheten kommer fram ännu mera då.
Idag är och har varit en djävulsk dag, har bara känt att livet är skit och att jag skulle göra vad som helst för att smärtan skulle försvinna. Jag blir trött och deppig och vill bara skrika HJÄLP, fast jag vet att ingen kan hjälpa mej...
2 veckor kvar nu tills nästa läkarbesök och nästan 1månad tills jag ska till specialisterna i Västervik. Armarna blir bara värre och värre, vänster arm är snart likadan som höger.
Nu ångrar jag att jag sa nej till operationen de ville göra i armarna när jag var i Linköping hos Dr Henriksson för ett antal år sedan...Varför sa jag NEJ?! Jag hade kanske varit bra nu...
Jag vet att radialisnerven i mina armar är för kort och att de misstänker att det är därför jag får sån smärta så den måste klippas upp, scary... Jag ser fram emot mitt läkarbesök i Västervik, fast ändå inte. Samtidigt spännande att veta vad de ska säga men också rädd som tusan att det ska vara något riktigt allvarligt, för jag kan säga att det är något som inte står rätt till med mej och jag vill veta vad!
Jag kan ibland känna att jag ska ramla ihop i en benhög och dö!!! Ja så illa är det, smärtan är olidligt stark. Idag har jag bara känt att livet inte är värt att leva om det ska fortsätta så här men så tänker jag att jag har så underbara barn och en helt underbar familj och min sambo som gör precis allt för mej och då menar jag verkligen allt!!!
Jag känner mej dum och får ofta ångest för att han får göra så mycket här hemma vissa dagar. Visst jag tvättar, lagar mat, har strykt och bytt gardiner och städar i stort sett varje vecka. Antingen går dammsugaren nästan dagligen med moppen efter eller en trasa i handen för om golven ser ut eller är kladdiga så får jag panik!!!
Idag var jag tvungen att ta en långtidsverkande Alvedon och gå och lägga mej men fick så ont i magen för att jag inte höll mej vaken och hjälpte Mattias med hundarna o.s.v. Mina barn klarar sej ju själva, de är så pass gamla. Värktabletten hjälpte ju inte ialla fall så det var som förgjort, men jag måste ju försöka med något.
Jaja, det är som det är, jag säger inte ofta till mina nära och kära hur jag känner så då skriver jag av mej här istället. Min familj läser inte min blogg som tur är för jag vill inte oroa dom, mamma har ingen dator och pappa vet inte att jag har en blogg. Jag berättar inte allt för honom, jag tycker han har nog med sitt. Han har sin cancer som vi inte vet hur det går med och mycket jobb med sitt egna företag.
Kanske jag berättar hur läget står till med mej när jag har varit i Västervik för så mycket vet han, och att jag har Hypermobilitetssyndrom men han vet inte hur allvarligt Eds kan vara.
Ja, imorgon är en ny dag och då ska jag åka till Nässjö och köpa barnen varsitt nattduksbord=) Kanske att vi ska titta på 2 nya soffor med=)
Kram till er alla!
Har inte så jätteont, kan gå bra på foten men gör lite ont på insidan. Tar inget för det eftersom jag vet att tröttheten kommer fram ännu mera då.
Idag är och har varit en djävulsk dag, har bara känt att livet är skit och att jag skulle göra vad som helst för att smärtan skulle försvinna. Jag blir trött och deppig och vill bara skrika HJÄLP, fast jag vet att ingen kan hjälpa mej...
2 veckor kvar nu tills nästa läkarbesök och nästan 1månad tills jag ska till specialisterna i Västervik. Armarna blir bara värre och värre, vänster arm är snart likadan som höger.
Nu ångrar jag att jag sa nej till operationen de ville göra i armarna när jag var i Linköping hos Dr Henriksson för ett antal år sedan...Varför sa jag NEJ?! Jag hade kanske varit bra nu...
Jag vet att radialisnerven i mina armar är för kort och att de misstänker att det är därför jag får sån smärta så den måste klippas upp, scary... Jag ser fram emot mitt läkarbesök i Västervik, fast ändå inte. Samtidigt spännande att veta vad de ska säga men också rädd som tusan att det ska vara något riktigt allvarligt, för jag kan säga att det är något som inte står rätt till med mej och jag vill veta vad!
Jag kan ibland känna att jag ska ramla ihop i en benhög och dö!!! Ja så illa är det, smärtan är olidligt stark. Idag har jag bara känt att livet inte är värt att leva om det ska fortsätta så här men så tänker jag att jag har så underbara barn och en helt underbar familj och min sambo som gör precis allt för mej och då menar jag verkligen allt!!!
Jag känner mej dum och får ofta ångest för att han får göra så mycket här hemma vissa dagar. Visst jag tvättar, lagar mat, har strykt och bytt gardiner och städar i stort sett varje vecka. Antingen går dammsugaren nästan dagligen med moppen efter eller en trasa i handen för om golven ser ut eller är kladdiga så får jag panik!!!
Idag var jag tvungen att ta en långtidsverkande Alvedon och gå och lägga mej men fick så ont i magen för att jag inte höll mej vaken och hjälpte Mattias med hundarna o.s.v. Mina barn klarar sej ju själva, de är så pass gamla. Värktabletten hjälpte ju inte ialla fall så det var som förgjort, men jag måste ju försöka med något.
Jaja, det är som det är, jag säger inte ofta till mina nära och kära hur jag känner så då skriver jag av mej här istället. Min familj läser inte min blogg som tur är för jag vill inte oroa dom, mamma har ingen dator och pappa vet inte att jag har en blogg. Jag berättar inte allt för honom, jag tycker han har nog med sitt. Han har sin cancer som vi inte vet hur det går med och mycket jobb med sitt egna företag.
Kanske jag berättar hur läget står till med mej när jag har varit i Västervik för så mycket vet han, och att jag har Hypermobilitetssyndrom men han vet inte hur allvarligt Eds kan vara.
Ja, imorgon är en ny dag och då ska jag åka till Nässjö och köpa barnen varsitt nattduksbord=) Kanske att vi ska titta på 2 nya soffor med=)
Kram till er alla!
