tisdag 24 april 2012

Paniken stiger

Känner att paniken stiger i bröstet och i kroppen ikväll. Knäna värker, bäcken o höfter värker, ryggen, fotleder o fingrar. Att jag har fått artros enligt läkarna gör att jag vill bara skrika eftersom jag vet hur min mamma ser ut och har det.
Ibland känner jag bara att jag inte klarar av detta, jag vill bara försvinna. Låter kanske hemskt men ibland vill jag bara lämna allt, slippa detta liv som inte är något värt när denna smärta kommer varje dag så jag kräks och ligger på badrumsgolvet så jag inte kan stå upp. Jag vill bara ställa mig upp och skrika rakt ut att hjälp mig föör FAN!!!!
Men ingen hör för ingen hjälper mig, ingen kan hjälpa mig. Inte ens mina läkare som är specialister på området.
Ska jag ha det så här tills döden tar mig när jag blir gammal eller hur gammal jag blir? Jag gråter när ingen ser eller hör, jag klagar inte i första taget men ibland vill jag bara tala om för världen hur mitt jävla liv är eftersom det inte syns utanpå. Till vardags är jag glad, positiv, framåt och en uppåt tjej som skrattar med mina vänner och i skolan fast inom mig vill jag gråta även att jag har roligt och är så otroligt tacksam för allt och alla som jag har. Jag är så utmattad och trött varje dag av att mina muskler måste jobba för att hålla upp kroppen och för att jag ska kunna gå och röra mig eftersom inte lederna gör det längre på grund av hypermobiliteten.
Allt har gått så fort fast jag har fått veta att man har Ehlers danlos syndrom och hypermobilitetssyndrom sedan födseln. Bara på 2 år har jag blivit sämre och sämre.
Visst har jag mina dagar då jag mår bättre än andra men jag önskar att de var ännu bättre.

Inatt vaknade jag av att jag skrek på grund av att min höft låste sig, slemsäcken i höger knä fick stryk av att det vek sig bakåt + att det blev en slitning.

Som jag har sagt innan så använder jag min blogg till att skriva av mig när jag känner att jag vill och måste så ha överseende med lite klagande på detta inlägg.